Lewerentz Blomsterbutik

FÖRKLARA SIGURD LEWERENTZ BLOMSTERBUTIK SOM BYGGNADSMINNESMÄRKE!

Ett av landets stora arkitektoniska monument finns i Malmö. Den lilla blomsterbutiken vid Östra Kyrkogården är förfulad av en tråkig tillbyggnad och interiören är vanställd. Med enkla medel skulle en världsattraktion kunna återställas i sin ursprungliga skepnad.

Sigurd Lewerentz (1885 – 1975) är vid sidan av Erik Gunnar Asplund, vår internationellt mest ryktbare arkitekt. Han bodde under en lång tid i Skanör, och flyttade mot slutet av sitt liv till Kävlingevägen i Lund. Han var verksam in i det sista; några av hans främsta skapelser finns i Malmö.

Idag försöker Malmös politiker profilera staden genom att engagera kända, internationella storheter som Henning Larsen (stadsbiblioteket) och Charles Moore (Potatisåkern). Men Malmö finns redan på den arkitektoniska världskartan! Blomsterbutiken vid Östra Kyrkogården hör till Lewerentz mest bekanta verk. Vid arkitekturskolorna världen över studerar man ritningarna till den anspråkslösa lilla byggnaden. Jag har ofta blivit förvånad över hur väl utländska arkitekter känner den, och det är alltid lika pinsamt att förklara varför man inte vårdar den bättre.

Utformningen av Östra Kyrkogården är helt och hållet Lewerwentz´ verk. 1917 vann han en arkitekttävling med sitt förslag, som han försynt kallade ”Ås”. Han fick omedelbart i uppdrag att projektera såväl landskap som byggnader.
Detta blev den första i en serie av kyrkogårdar av Lewerentz hand, och det är den som bjuder på de rikaste upplevelserna. Som vackrast är den på försommaren när den ås, som gett tävlingsförslaget dess namn, hålls som blomsteräng. Men den är alltid värd ett besök, inte minst så här års, under tidig höst.Kyrkogårdens huvudväg, tidigare trafikerad av stadsbussarna, löper längs en ås, som Lewerentz med minimala ingrepp markerat och förtydligat. Den motsatta sidan av vägen kantas av en bokhäck, exakt lika hög som åsen. Själva begravningsplatsen är indelad i stadslika kvarter omgärdade av samma tuktade bokhäckar. Gångarna är raka, det hela är väl organiserat. Ändå är det omöjligt att ur det låga, jordiska perspektivet få annat än en begränsad upplevelse av en helhet, som man bara anar, likt ”ett styckverk, dunkelt såsom i en spegel”.

Allt förklaras om man lämnar bussvägen och går upp på åsen. Från detta perspektiv ger kyrkogården ett närmast överjordiskt intryck. Häckarna är klippta i samma höjd som åsen och följer dess kontur. Det känns som att vandra i en himmelsk ängd och skåda ner över jorden med dess begränsade synfält och fragmentariska utblickar.

Ett märkligt och mäktigt inslag är bronsåldersröset uppe på åsen. Det är omgivet av höga träd, som för tanken till en hednisk offerlund. En av de trappor, som från bussgatan leder upp till åsens krön har i början tunga, höga steg. Ju ”närmare himlen” man kommer desto lägre blir stegen och desto lättare blir trappan att gå i. Lewerentz såg trappan som en metafor av jordelivets vandring mot förklarande höjder (uppgiften kommer från Mariana Manner, konstnär i Lund, som samarbetat med Lewerentz i flera projekt).

Uppe på åsen har Lewerentz ritat en modernistisk klockstapel. Centralt i anläggningen, inbäddade i en grön ”kub” av almar, ligger de båda begravningskapellen, där kremeringen skedde enligt en löpande band-princip. Kistorna hissades upp i kapellen för att efter begravningsakten sänkas ner och rullas in i krematorieugnarnas skärseld. Personer som deltagit i gudstjänster har sagt mig att kapellen är stämningsfulla och vackra. Själv har jag aldrig riktigt förstått att uppskatta vare sig klockstapel eller kapell.

Desto mer har jag alltid beundrat den lilla blomsterbutiken. Den blev Lewerentz sista uppdrag av digninitet. Han var över 80 år gammal när han ritade den, och ”kollegerna häpnade över resultatet, ingen hade kunnat drömma om att det gick att göra så” (skriver Janne Ahlin i sin utmärkta monografi över Lewerentz).

Byggnaden är skenbart enkel med klara, geometriska former. Materialen är glas, koppar, limträ och betong. På de råa betongmurarna vilar ett imposant koppartak, lutande och med stort överhäng. Kopparn är vackert grönärgad. Taket saknar hängränna och stuprör; vattnet får falla fritt ner i rännstenen. Det utskjutande takpartiet stabiliseras av reglar, som skruvats på takets ovansida.
Inomhus är ljusföringen lika raffienrad som enkel. I den främre väggen finns ett stort skyltfönster, som är så lågt placerat att man utifrån bara ser golvet (där blommorna skulle stått i hinkar). Högt upp på motstående vägg sitter två kvadratiska fönster. Liksom i Klippans kyrka har Lewerentz klamrat fast isolerrutorna på murens utsida. Eftersom fönstren saknar såväl karm och båge uppfattas de som enkla hål i väggen. Ljuset reflekteras ned i rummet med hjälp av aluminiumfolie, klistrad på takets undersida.
Golvet är täckt av vattentålig klinker med breda, skrovliga fogar så att man inte ska halka. Det är påfallande hur konsekvent Lewerentz har undvikit färger i butiken; hans avsikt var att blommorna skulle tala – inte rummet.

Den elektriska belysningen i bestod från början av enkla glödlampor längs en naken elledning formad som en blomsterslinga på väggen. Arrangemanget är idag dolt av banala skivor av röd plastlaminat. Lewerentz´ raffinerade blomsterbord som trappade upp mot bakväggen är        också borta. Den nya disken skämmer rummet. På ett krampaktigt sätt har man försökt få alltihop att så mycket som möjligt se ut som en vanlig blomsteraffär – vilket det ju långt ifrån är.

Enligt uppgift var Lewerentz’ inredning inte funktionell eller tillräckligt ”säljbefrämjande”. Förödelsen har åstadkommits av det koopertiva Fonus, som också byggt till butiken i en stil, som tafatt försöker efterlikna mästarhanden. Ingreppen är konstlösa och verkar förfulande, men de är inte omöjliga att avlägsna. För en billig penning (en bråkdel av vad man betalar i merkostnader för t.ex. biblioteksbyggnaden) kunde Malmö stad medverka till att återställa sitt största moderna arkitektoniska monument, som för övrigt omedelbart borde förklaras som byggnadsminnesmärke.
I det här fallet skulle en sådan klassning förhindra alla försök till förvanskning. Redan idag har blomsterbutiken många besökare, som kommer enbart för byggnadens skull. Därför borde man sätta upp en enkel informationstavla, som berättar om Lewerentz intentioner med kyrkogård och byggnader. Det är naturligtvis nödvändigt att blomsterförsäljningen finns kvar. Reducera gärna arrendet men ställ i gengäld krav på att man bibehåller Lewerentz inredning och skyltsätt!
Kommentarer:
Av Lewerentz kyrkogårdar är Stockholm Skogskyrkogård den mest bekanta, framför allt på grund av Asplunds storslagna begravningskapell, men också på grund av Lewerentz berömda perspektivförskjutningar i landskapet. Platsen framför Asplunds kapell domineras av en kulle med en träddunge på toppen – det är på håll omöjligt att avgöra om träden är små (vilket de är) eller om de befinner sig långt bort.

Också Malmö Stadsteater bär Lewerentz´ signatur. Han hade två gånger vunnit arkitekttävlingen om dess utformning, men tvingades av kortsynta politiker och byggmästare till samarbete med andrapristagarna Lallerstedt och Helldén. Trots att byggnaden till stor del utformats enligt Lewer
En kuriositet i sammanhanget är den omduskuterade inklädnanden av scenhuset med korrugerade eternitplattor. Lewerentz hade från första stund föreställt sig dessa plattor och därtill tänkt sig att de med tiden skulle täckas med grön mossa (enl. Mariana Manner). Här fick Lewerentz ge med sig och scenhuset putsades. När putsen med tiden började lossna, klädde man scenhuset med korrugerad eternit, dock utan att tillåta mossa på den – vilket som ju helt förändrat Lewerentz´ intentioner med inklädnaden.

I Klippan, bara en dryg timmes resa från Malmö, ligger Lewerentz absoluta mästerverk. Den är av samma dignitet som le Corbusiers världsberömda pilgrimskyrka i Ronchamp. St Petri kyrka byggdes några år innan blomsterbutiken. Den är omisskännligt modern; samtidigt har den        arkaiska drag med sin låga klockstapel, sin kringbyggda gård och sina dramtiskt sluttande golv.